Historia

Mångsidig historia

Historien om Kenkävero Prästgård, som även kallats Den stora prästgården, börjar för över 550 år sedan. Den första prästgården byggdes på stället i mitten av 1400-talet, men så vitt man vet var den inte större än ett rökpörte. Prästgården låg då på en ö som kyrkoherden i Savilahti församling köpte med delvis egna medel och delvis med församlingens medel. Ända in på 1800-talet var Kenkävero en ö med en liten bro till fastlandet.

Kenkävero Prästgård har bevittnat både St Michelregionens och de västra och östra grannarnas historia. Den har genomlidit både blodbadet under klubbekriget 1596–97 och de ryska krigsstyrkornas förstörelse.

Prästgårdarna har haft en stor betydelse för vårt lands kulturhistoria. Prästgårdarna utgjorde sedan länge centrala punkter för livets gång i samhällena, och prästgårdarnas invånare hade en ständig och nära kontakt med omgivningen. Prästerna funderade över nationella och samhälleliga fenomen, och förmedlade sina synpunkter från predikstolen. Prästgårdarna föregick som exempel både vad gällde boende, klädsel och jordbrukets utveckling. På prästernas bokhyllor fanns böcker om såväl medicin som jordbruk, och de gav råd i dessa ärenden på bröllop, begravningar, dop och vid andra tillfällen där prästen träffade församlingsmedlemmarna.

Kenkävero Prästgård har genom tiderna varit en föregångare på orten för immateriell och materiell välfärd. Den var även centrum för det sociala livet, där kulturen hade sin egen högt värderade plats. Nya idéer och trender välkomnades med öppna armar. Det sociala livet var livligt och man besökte ofta herrgårdarna i de närliggande områdena. Högt uppsatta personer från S:t Michels stad och socken var välbekanta gäster på prästgården. På Kenkävero Prästgård firade man ofta födelsedagar och namnsdagar samt ordnade kvällsbjudningar, syjuntor och andakter. För att inleda det nya kyrkoåret firade man även Valborg på Den stora prästgården.

Om somrarna ordnades glada fester på gården och i trädgården, där man bland annat bjöd på egenodlade läckerheter. Verandan som vätte mot trädgården användes flitigt, och när det var fint väder serverades måltider och kaffe där. När det var många gäster på plats dukade man upp maten i trädgården på bord med vita dukar.

Det livliga dagliga livet på prästgården tog dock slut 1969 när den dåvarande kyrkoherden flyttade till en lägenhet i staden. Prästgårdsbyggnaderna övergavs nästan helt och huvudbyggnaden användes tidvis till och med för industriella ändamål.

Försummelsen av Kenkävero Prästgård inträffade under en tid när samhället i allmänhet inte brydde sig särskilt mycket om traditioner och att bevara det gamla. Men så småningom ändrades tankesättet och en livlig diskussion om bevarandet av huvudbyggnaden började.

Renässansen av den kulturhistoriskt viktiga prästgården som sett många tidsperioder och stundtals varit kontroversiell började 1988 efter ett par årtiondens slumrande. Då beslöt St Michels stad och landsförsamlingen om ett markbyte, och prästgården övergick i stadens ägo. Senare beslöt St Michels stad att restaurera huvudbyggnaden enligt en användningsplan från St Michels hantverks- och konstindustri och Marthaförbundet i Savo-Karjala.